Pling – här är den nya
arbetsmarknaden

Pling – kan du hoppa in tre timmar i dag? Pling – du ska arbeta i kassan klockan 15.30. Pling – nej – mejeriprodukterna klockan 16.
Det plingar i tusen och åter tusen telefoner. Tusen och åter tusen människor skyndar sig att titta – finns det jobb för mig i dag, om en stund – eller i morgon?
Pling, pling, pling – välkommen till den nya flexibla arbetsmarknaden där springvikarier kallas konsulter och cykelbud riders.
Pling – samtidigt ökar levnadsstandarden i en takt som gör Sverige unikt i världen.
Peter Kadhammar har besökt den nya arbetsmarknaden.

Två unga kvinnor sitter på ett kafé i en stad i Mellansverige. De ska berätta om något så odramatiskt som sina arbeten, löner och scheman. De vill vara anonyma, jag får absolut inte skriva deras namn.

De är rädda att mista försörjningen. Jag ska skriva om det nya arbetslivet i Sverige. Men strax upptäcker jag att det jag egentligen skriver om är den nya rädslan, en rädsla som påminner om den man möter i länder där arbetstagare står skyddslösa mot arbetsgivare. Gabriella, 25, har i fyra år arbetat på en stormarknad. De första två åren hade hon 2,45 arbetstimmar i veckan, ingen annan tid eller lön var garanterad. Arbetsgivaren ringde in henne när hon behövdes.

Systemet är nu moderniserat. I stället för telefonsamtal eller sms-meddelanden plingar det i en app i Gabriellas telefon. Det plingade tolv gånger i förrgår, 15 i går. Det är nya lediga tider som arbetsgivaren kan erbjuda.

Ett pling innebär en chans, arbetsgivaren behöver till exempel ha personal till kassorna klockan 16–20 i morgon. Men bara den orutinerade kastar sig över ett sådant erbjudande. Fyra timmars jobb! Jag tar det! Ty fem minuter senare kan det komma ett nytt erbjudande, klockan 12–22 på frysavdelningen, vilket naturligtvis är bättre, det är ju tio timmars arbete.

Ska man vänta eller hugga på första bästa erbjudande?

Gabriella har med åren lärt sig att vara taktisk och hon är ständigt beredd med miniräknaren.

I går erbjöd arbetsgivaren ett pass som sträckte sig från 9 till 18. Det verkar bra. Men passet hade en och en halv timmes obetald rast. Strax därefter kom ett annat erbjudande med bara en kvarts obetald rast men nästan lika många arbetstimmar. Gabriella tog det.

En del erbjudanden försvinner direkt, andra, mindre attraktiva, ligger kvar i dagar. På så sätt påminner arbetsplatsen om en ständig auktion där arbetstillfällen bjuds ut.

Över 200 personer arbetar på stormarknaden. Bara 19 eller 20 har heltidsanställning. Resten går på deltid eller allmän visstid, en anställningsform som innebär att du kan vara anställd men utan garanterad försörjning. Det finns visstidare med noll garanterade timmar.

Så man har med sig telefonen hela tiden. Tidigare kunde man ha otur i turen: man satt i kassan och arbetade när ett nytt pass utannonserades. Personalen fick inte ha på telefonen, för kunderna ska inte störas med ovidkommande pling och att personen i kassan eller köttdisken sliter upp telefonen och pillar med den.

Å andra sidan var det viktigt både för företaget och de anställda att utauktioneringen fungerade smidigt. Så nu har personalen tillstånd att ha på telefonerna, men bara för att se på nya pass.

På måndagar är det många pling för då planerar chefen för bemanningen arbetsveckan.

Pling. 200 anställda skyndar att ta fram sina telefoner. Det gäller att vara snabb. Gabriellas kollega Freja säger att jobben försvinner framför näsan. Man hinner inte kolla det schema man redan har innan passet man hoppades på är borta.

Det kan gå på en sekund.

Särskilt frustrerande är det om man har dålig uppkoppling eller om telefonen är seg. Kom igen då! Kom igen! Freja behöver få ihop minst 100 timmar i månaden, det blir 14 000–15 000 kronor i månaden efter skatt.

Ibland accepterar hon pass i blindo och hoppas att hon inte har något annat den dagen, de timmarna. Och om hon har det, om det är en privat angelägenhet, så ställer hon in den och arbetar i stället. Självklart.

– Man backar inte ur, säger hon. Jag har aldrig backat ur. Det är inte populärt.

Freja har 3,12 garanterade timmar i vecka. Gabriella har avancerat under sina fyra år. Hon har numera 21 timmar garanterade i veckan. Men pressen är densamma. Jaga timmar, jaga försörjning. Trasigt kylskåp. Hur ska hon ha råd med ett nytt? Känslan av rättslöshet. I dag trodde hon att hon skulle börja 15.30. När hon kollade i telefonen hade arbetsgivaren ändrat till 16. Hon trodde hon skulle vara i kassan. De har ändrat till mejeriprodukter. Det spelar inte så stor roll.

– Men det vore juste om de frågade, säger hon.

Kanske är det så att anställningsformen i sig lockar fram ett kyligare eller snarare mer mekaniskt förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ungefär som när män står utanför byggarbetsplatser i fattiga länder och väntar på att platschefen ska komma ut och peka: du och du och du har arbete i dag.

Vad kan det bli för relation under sådana förhållanden?

På fyra år har Gabriella fått beröm en gång. Hon minns det väl. En gång. Hur glad hon blev. För även en visstidare har stolthet i yrket. Bemöta kunderna väl, se glada människor omkring sig, fronta – trycka fram varorna i hyllorna och ställa dem fint. Det händer att Gabriella stannar kvar och städar och gör i ordning efter arbetsdagens slut. Hon vill att det ska vara fint.

– För mitt samvetes skull.

När det varit som tyngst har hon gråtit i personalrummet innan hon åkt hem. Hon har varit så slut, ty poängen med visstidsanställningar är att skära bort all dödtid för personalen. Företaget tar in bara precis så många som behövs, eller kanske något färre, så när du väl är på jobbet, när du fått dina tre timmar, eller fem, eller åtta, då gäller det att lägga manken till.

Gurkorna, säger hon. Kunderna klagar på att gurkorna är slut och jag har jobbat som ett djur i åtta timmar och inte hunnit lägga fram nya gurkor!

Apropå att lägga manken till:

På sommaren behövs alltid folk. Gabriella anmälde sig en gång till att arbeta 5 till 15 varje dag i elva dagar, ledig en dag, 5 till 15 elva dagar, ledig en dag…

Hon bredde smörgåsar, för stormarknaden har många kunder som vill ha färdig mat, de har bråttom till sina jobb. Smör, salladsblad, pålägg, tomat, gurka, persilja, smör, salladsblad, pålägg, tomat, gurka, persilja, smör…

Timme efter timme, dag efter dag. Samma moment. Hjärnan slutade koppla. Smör, salladsblad, smör – smör? Fan. Missar man ett moment är allt förstört. Jag börjar om. Smör, salladsblad, smör – hjärnan har lagt av.

Är man flera och har lite rutin delar man upp arbetet. En smörar. En lägger på salladsblad. En pålägg. Eller också delar man upp det själv. Smörar tio smörgåsar. Lägger på tio salladsblad, tio gurkskivor, tio pålägg. Man kan då titta på nykomlingar som gör en macka i taget, en macka i taget, tills hjärnan grötar ihop och de inte vad vad de håller på med.

Hjälpas åt?

Självklart.

Stämningen mellan arbetskamraterna är god. Problemet är att alla har så förtvivlat bråttom. Man är stressad för att man måste jaga timmar så man får ihop försörjningen. Man är stressad för att man vill visa sig nyttig när man väl är på jobbet. Man är stressad på grund av den ständiga underbemanningen.

Nästa sommar skulle Gabriella bre smörgåsar igen. Bara tillfälligt. En dag. Hon fick tvinga sig igenom den dagen, hon klarade det knappt, det hade satt sig så hårt i henne – äcklet för smöret, påläggen, de monotona rörelserna. Som Charlie Chaplin i filmen ”Moderna tider”, fast han kämpade med maskiner.

En annan ung kvinna, Jessica i Västerås, arbetade i ett varuhus. Hon ringdes in vid behov. En vecka kunde hon arbeta fem timmar, nästa heltid. Hon tjänade mellan 5 000 och 20 000 kronor i månaden, fast 20 000 tjänade hon bara en gång och då kände hon sig rik.

Efter ett år fick hon sex fasta timmar i veckan, sedan tolv. Ibland flöt det bra, hon fick mer timmar. Ibland satt hon och stirrade på den stumma telefonen i dagar. Hör de aldrig av sig? Före 15–16–tiden vågade hon inte gå ut. Jo, hon vågade. Men det var ändå som väntan på kallelsen höll henne kvar i hemmet. Klockan blir 15. Klockan blir 16. Jag väntar en timme till. Jag vill vara redo att åka med en gång.

När de äntligen ringde var det snabba ryck. Sju av tio gånger behövde hon komma in samma dag. De ringde 9 och frågade om hon kunde vara på jobbet 10, de ringde 14 och frågade om hon kunde arbeta 15–20.

– De var justa. Om det var något jag måste göra först var det okej att jag kom 10.30.

Men hur mycket hon än trivdes på arbetet när hon väl var där, och hur mycket hon än tyckte om arbetskamraterna och gemenskapen och kunderna så maldes Jessica ner. Hon kunde aldrig slappna av. Hon hade ständig jour utan att få betalt för det. Hon kunde inte planera något med vänner. Hon visste inte om hon hade pengar nästa månad. Hennes sambo ville åka till Grekland på solsemester. Skulle hon ha råd med det? Och vågade hon lämna staden, lämna chansen att bli inringd?

Hon hade en klump i magen. Hon orkade inte svara i telefonen. Hon satt i soffan och grät.

Vårdcentralen remitterade Jessica till en samtalsterapeut.
Terapeuten rådde henne att våga säga nej och inte vara tillgänglig hela tiden.

Men jag behöver ju pengarna! sa Jessica. Hyran för vår tvåa ligger på 6 500 till 7 000 kronor i månaden med internet och el.

Sjukskrivning?

Men sjukskrivningen skulle bara ge 80 procent av Jessicas tolv fasta timmar i veckan. Det räcker inte.

Terapeutens råd var logiskt på en arbetsmarknad där var och en i allt högre grad är sin egen. Är det svårt på jobbet? Våga säga nej! Dåligt betalt? Skaffa ett nytt jobb!

Men Jessica hade ju flyttat till Västerås från Dalarna just för att chansen att få jobb var större i Västerås. Hon var överlycklig när hon började arbeta åt varuhuset. Bara hon visade framfötterna skulle hon snart få ett vettigt schema, trodde hon. Så hon visste att hon klarade sig.

I början frågade hon ofta: Finns det fler fasta timmar?

Svar: Nej.

Men jag jobbar ju så mycket i alla fall?

Efter ett år fick hon jobba fast varannan helg.

Hon engagerade sig fackligt i stället för att följa terapeutens råd att stänga av telefonen. Hon upptäckte något märkligt. Dels hur vanligt det är med sådana anställningsvillkor. Sex fasta timmar i veckan. Dels vilken rädsla sådana arbetsvillkor medför. Inför detta reportage har Jessica frågat fler fackligt aktiva om de vill tala med mig. De tackar nej. De törs inte.

Så har Sverige fått en stor arbetsmarknad som påminner om den i USA. För ett år sedan var jag i Kalifornien och intervjuade till exempel en ung kvinna som hade liknande anställning på en snabbmatsrestaurang. Inringd på kort varsel. Den ständiga oron för att inte få ekonomin att gå ihop.

Det reportaget var ett försök att förklara den ökande polariseringen i USA och en desperation som kan ta sig uttryck i stöd för en man som Donald Trump.

I det svenska näringslivet var elva procent visstidsanställda år 2001. Knappt 288 000 personer. Sista kvartalet förra året var de 22 procent. Drygt 467 000 personer. En fördubbling. Vad gör det med samhället som helhet när en stor grupp av befolkningen saknar trygghet?

– Det kommer många tretimmarspass nu, säger Freja som jag träffar på kaféet i en stad i Mellansverige.

– Jag förstår inte varför, säger hennes kollega Gabriella.
Flera gånger har hon gråtit på arbetet. Hon stod i fiskdisken och det kom nya varor och hon måste rea ut de gamla, men hon hade inte tid att ta hand om allt, hon var ensam. Hon gick ut på parkeringen och grät.

Men sedan tog hon sig i kragen, hon använder det uttrycket, och gick in och fortsatte att jobba.

Fotnot: Gabriella och Freja är fingerade namn.

Reporter