Jag tar taxi till ett möte för att lära mig mer om det nya servicesamhället. Chauffören berättar att han började tre på morgonen och ska arbeta till tre på eftermiddagen.

Tolv timmars arbetsdag?

Nja, säger chauffören, jag passar på att äta lunch och ta rast när det är som lugnast. Det blir tio timmar.

Så arbetar han måndag till fredag, 50 timmars arbetsvecka, helt baserad på provision. Annars skulle det inte gå ihop vare sig för åkaren eller mig, säger chauffören.

Han brukar få ut 15 000 kronor i månaden efter skatt. Äldre chaufförer har berättat att de förr hade fast grundlön och provision ovanpå. Då var det lättare att leva på lönen, det var före avregleringen av taxinäringen i början av 1990-talet.

Han kör mig till Solna och Storesupport, ett bemanningsföretag inriktat på detaljhandel och lager. Storesupport har funnits i 17 år. Lisa Schuman, chef för region Storstockholm, säger att de smarta telefonerna har förändrat kundernas beteende. Kunden kan stå i butiken och med några knapptryck jämföra priser med andra i grannskapet. Det har blivit lättare att handla över nätet.

För handlarna gäller det att anpassa sig. Pressa priserna, längre öppettider, från tidiga morgonen till sena kvällen. Men kunderna köper inte mer mjölk bara för att de vill handla sju på morgonen eller elva på kvällen, säger Schuman.

Hon har arbetat i detaljhandeln i 30 år. Hon har sett en omvälvning där konkurrensen hårdnar och kundernas beteenden förändras. Det gäller att hänga med, eller dö.

Med de nya öppettiderna går det inte att lägga vettiga scheman, säger Schuman. Det blir för stelt med bara heltidspersonal.

Så handlarna behöver visstidspersonal med flytande arbetstider. Sex timmar den här veckan, 30 nästa, 22 nästa. Det beror på när du behövs. Eller deltidare som arbetar extra när det behövs.
Den stenhårda tidsjakten började för fem sex år sedan, säger Schuman.

Lustigt nog har Coop, arbetarrörelsens eget företag, gått i bräschen för att sänka arbetstiderna för sin personal. Det kallas hyvling. De anställda på Coop Daglivs på St Eriksgatan i Stockholm, till exempel, har fått besked om att företaget vill sänka arbetstiden med elva procent för samtliga anställda.

Det är en brutal och plötslig påminnelse om att den tid när du kunde betrakta din tjänst som säker är borta.

Elisabeth Gustafsson, 50, har arbetat som kassörska i 28 år. Butiken har under de åren bytt ägare från Vivo till Daglivs Klippet till Coop Daglivs. Men Elisabeth Gustafsson har hela tiden suttit i kassan, ett arbete hon älskar, samspelet med kunderna, många känner hon sedan åratal, glädjen i att hjälpa till, ge service, se nöjda människor omkring sig.

– Daglivs är mitt andra hem, säger hon.

Ett arbetsliv i kassan har inte bara gett henne glädje och gemenskap utan också artros i fingrarna. Ett arbetsliv med samma arbetsställning har gett henne ryggsmärtor. Hon har varit sjukskriven men kämpat sig tillbaka.

Hon ger sig inte, hon säger: Jag vill inte förlora min arbetsplats. Jag älskar det här stället.

Hyvling av arbetstiden med elva procent innebär sänkt månadslön från runt 20 000 kronor efter skatt till 18 000. Det är mycket pengar för en ensamstående person med dessa fasta månadsutgifter:

• Hyra: 6 000.
• Telefon: 550
• Månadskort: 830.
• Kabel-tv: 1 700 (lite lyxigt, men Elisabeth Gustafsson är filmfantast).

Jo, hon överlever en lönesänkning. Men jag förnimmer när jag talar med Elisabeth Gustafsson och hennes arbetskamrater känslan av en större förlust.

Man kan benämna det värdighet eller stolthet, eller respekt.

Daglivs har genom åren skurit ner personalen från drygt 200 till 130. Det känns som om man får göra tio personers arbete nu, säger Elisabeth Gustafsson.

Klubbordföranden Mengesha Aychiluhim är kritisk mot arbetsgivaren men stolt över butiken. Han insisterar på att få visa runt. Den nya fruktdisken är imponerande. Grönsakerna ligger snyggt. Men i likhet med andra jag talar med är han frustrerad över att personalen inte längre hinner göra sitt arbete ordentligt.

Han stannar vid en tom kyldisk för fettucine, ”2 för 30” står det på en skylt.

– Enda skälet till att den är tom är att det inte finns personal som hinner fylla på.

Vi går förbi ett tomt frysskåp där det ska vara prissänkta Pommes criss cut.

– En annonsvara. Kunderna blir sura när den inte finns.

Det jag ser, men varken Mengesha Aychiluhim eller jag använder ordet när vi går runt i butiken, är en återgång till taylorismen, ”scientific management”. Den amerikanske ingenjören Frederick Taylor utarbetade i början av 1900-talet principer för att få största möjliga nytta av arbetskraften. I Taylors lära betydde det bland annat prestationsbaserade löner, yttersta effektivitet och att utesluta onödiga aktiviteter.

I detaljhandeln är lönerna företagets stora utgift. Det gäller således att utnyttja personalen maximalt.

Coops presschef Tobias Rydergren skriver i ett mail till mig:
”En modern butiks bemanningsbehov skiljer sig ganska mycket från hur det såg ut traditionellt i vår bransch. Behovet av bemanning varierar också under öppettiderna, där vi har två arbetspucklar först på morgonen mellan 6–10, då alla nya varor ska upp i hyllorna och mellan 15 och 19 då de flesta kunderna gör sina inköp.
För att på bästa sätt kunna möta dessa behov behöver butikerna bemannas med medarbetare som både jobbar hel- och deltid.”

En person med extremt god inblick i företagets resonemang om hyvling av arbetstid uttrycker sig brutalare:

– Det blir på gränsen till slavliknande förhållanden. Ingen ska ha heltid, man vill hålla nere personalkostnaderna genom att ringa in folk vid behov. Syftet är att de anställda inte ska ha tillräckligt med timmar så att de jagar hela tiden.

Kanske det värsta blir känslan av utbytbarhet: du är en kugge i maskinen. Kan du inte komma när vi kallar ringer vi någon annan. Ni är alla lika.

Jakten på timmar och minuter i det nya servicesamhället dekoreras med fina ord. Cykelbuden på Foodora kallas ”riders”. Bemanningsföretaget Storesupport kallar sin butikspersonal ”konsulter”.

För närvarande har Storesupport cirka 1 200 konsulter och behöver fler. ”Vi söker med ljus och lykta”, säger regionchefen Lisa Schuman.

Först får de anställda i butikerna erbjudande om att jobba extra, ”mertid”, det vill säga rycka in för att tjäna mer. De har ju ofta bara deltidslön. Om ingen i den egna personalen kan, ringer man företag som Storesupport. Konsulterna är garanterade lön för 22 timmar i veckan och har det därmed bättre än många visstidsanställda i handeln.

– Ofta ringer de till oss samma dag eller kvällen innan, säger Lisa Schuman. Vi har öppet 6–22 på vardagarna men kan förstås alltid kontaktas på mobilen om det är kris.

Hon beskriver som många andra ett tjänstesamhälle i ständig jour eller kanske korrektare beskrivet, i ett ständigt alarmtillstånd.

– Våra konsulter ska vara tillgängliga 8–12. De ska ha ätit, duschat, vara påklädda och redo att åka ut.

Ett av dessa ambulerande butiksbiträden berättar att hon arbetade i 20 olika butiker under en period på fyra, fem månader. Sedan tröttnade hon på att inte ha fasta kolleger, fast lön, fasta tider. Nu är hon vikarie på en förskola.

I genomsnitt stannar konsulterna sju, åtta månader hos Storesupport. Det sliter att ständigt flänga runt och fylla tillfälliga vakanser.

Lisa Schuman säger att de antingen går vidare till fast jobb i någon butik eller börjar plugga, byter bransch, reser. Genomsnittsåldern på konsulterna är 25 år, men några är så gamla som 65.

På arbetsmarknaden finns olika anställningsformer – bemanningsföretag, vikariat, projektanställningar och allmän visstid – som innebär osäkerhet och ryckighet för biträdet, arbetaren, cykelbudet.

I den nya världen har de tjusigare titlar men sämre arbetsförhållanden. Ubereats, som i likhet med Foodora levererar restaurangmat med cykelbud, kallar buden ”partners”. Varje partner är sin egen: för Uber är varje cykelbud en egen företagare. Eftersom få av dessa cyklister kan eller vill sköta ett eget bolag finns det konsulter för den saken också.

Paysalary heter företaget som är formell arbetsgivare för Ubereats cyklister. Paysalary sköter skatt, arbetsgivaravgifter och anställer cyklisterna formellt. Så att allt går rätt till.

Paysalary har gått från 70 000 i omsättning 2014 till elva miljoner förra året. Företaget är formell arbetsgivare åt personer som arbetar för städbolag, trafikskolor, budfirmor och annat. Alla är anställda på allmän visstid vilket ibland betyder några garanterade arbetstimmar, ofta inte.

Ett annat företag heter Frilans finans. Det sköter fakturering åt enskilda personer tar tillfälliga uppdrag, till exempel sjuksköterskor, stafettläkare, ekonomer, snickare – alla möjliga. Frilans finans har växt med 40 procent varje år sedan 2010. Det ger en antydan om hur arbetslivet förändras.

– Den stora majoriteten av de egenanställda är kombinatörer, säger Stephen Schad, vd på Frilans finans. En del har både tre och fyra inkomstkällor.

Man kan också säga tre eller fyra arbeten.

Så kan man beskriva förändringen på två sätt. Stephen Schad säger:

– Kärnan i dagens trend är att människor vill ha högre flexibilitet, arbeta när man vill, arbeta med det som är intressant. Arbetsgivare behöver större flexibilitet, arbetstagare vill inte vara bundna. Man vill själv bestämma över sina arbetsvillkor och lön.

Reibin Amin, vd på Paysalary, säger att invandrare får chansen på arbetsmarknaden när de kan ta jobb som exempelvis cykelbud.

– Jag har rötterna i Mellanöstern och är glad över att vi kan erbjuda invandrare arbete.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv påpekar att visstidsanställningar är den vanligaste vägen ur arbetslöshet. Det är sant. Men när jag frågar hur vägen ur arbetslöshet såg ut innan de generösa reglerna för allmän visstid infördes 2007 får jag inget svar.

Allmän visstid är också ett sätt för unga att komma in på arbetsmarknaden. Lisa Schuman poängterar att Storesupports anställda får utbildning och arbetslivserfarenhet som hjälper dem att gå vidare på arbetsmarknaden.

Statistiken visar att ju högre upp i åldrarna man kommer desto färre går på allmän visstid. De flesta får det tryggare när de blir äldre.
Det är bara att se sig om. Sverige är ett rikt land med en välmående medelklass som åker till andra sidan jordklotet på vintersemester. Reallönerna för medlemmarna i tjänstemannafacket Unionen ökade med 46 procent mellan 1997 och 2015. Det är unikt i världen. Medlemmarna i Handelsanställdas förbund hade en reallöneökning med 36 procent.

En rapport från industriländernas samarbetsorganisation OECD från november 2016 visar att Sverige har den bäst fungerande arbetsmarknaden i Europa. I inget land fungerar flödet från jobb till jobb så bra, i inget land är sannolikheten att du som arbetslös ska finna ett arbete så stor som i Sverige.

Samtidigt har osäkra arbetsförhållandena blivit normal verklighet. Åren 2010–2015 ökade lönerna för Handels medlemmar märkligt nog med en halv procent mindre än avtalet. Chefsekonomen Stefan Carlén tror att det beror på hög omsättning av personal, fler korta deltider, sämre visstidsanställningar och fler på minimilöner.

Antalet fast anställda är färre i dag är de var 1990, före finanskrisen som stöpte om det svenska näringslivet. 1990 hade 3,6 miljoner människor fast anställning, 2014 var de 3,4 miljoner. Under samma period har antalet visstidsanställda ökat från 400 000 till 700 000.

Rimligen kommer de osäkra, lågbetalda jobben att bli ännu vanligare. Lågutbildade flyktingar som inte kan svenska kan knappast räkna med att kliva in på välbetalda fasta anställningar. Men på något vis måste de försörja sig.

Produktiviteten i näringslivet har gått upp. Därför ökar välståndet. Men ökad produktivitet i personalintensiva branscher – detaljhandeln, vården till exempel – innebär att personalen måste arbeta mer. Inte en död minut. Priserna måste hållas nere. Konkurrensen är mördande.

Därför finns det gott om taxibilar när jag ska åka till Solna för att lära mig mer om bemanningen inom handeln. Därför har chauffören som kör mig ständig 50–timmarsvecka men de som betjänar mig i mataffären på kvällen kort arbetstid som fylls på med inhopp.

När jag var i USA förra våren för att berätta om osäkerheten på arbetsmarknaden, om hur många människor lever i en ständig kamp för tillvaron, sliter ont utan att få mycket för det, var det för att söka svar på frågan: Kunde deras villkor förklara framgången för en man som Donald Trump? Den starke mannen som lovar att fixa allt på ett kick?

Men usla arbetsvillkor och dåliga löner påverkar även dem som har trygga jobb och hyggliga löner. För i ett samhälle med allt för stora skillnader och mindre säkerhet finns en känsla som kan bli farlig om den breder ut sig.

Skräcken för att falla.

Reporter