När jobben blir färre, eller vi upplever att de inte är så många längre, förändras maktförhållandet. Facket blir svagare, den som kan erbjuda försörjning, eller i alla fall en inkomst, bestämmer.

En man från Mellanöstern cyklar på en gata i centrala Stockholm. Han heter Adam, är 34 år och arbetar som cykelbud åt matleverantören Foodora. Man ser buden överallt i stan, unga män med rosa kvadratiska boxar på ryggarna som sitter framåtböjda på cyklarna med ena ögat på trafiken och det andra på kartan i sina smarta telefoner.

Kunden beställer mat från en restaurang, i telefonen får kunden besked minut för minut vad som sker: tid för beställning 15.51, maten levereras om 15 minuter, korrigering – 17 minuter, ditt bud heter Adam, 13 minuter, tolv, restaurangen tillagar nu din mat, elva minuter, tio, nio, åtta, din beställning är upphämtad för leverans, sju minuter, sex, fem…

Det är det nya, digitala servicesamhället i aktion.

Precis som en ung människa förr kunde gå till en stor fabrik och börja på ett enkelt jobb vid en maskin kan en ung människa i dag gå till ett serviceföretag och få ett enkelt arbete. Servera kaffe, bre smögåsar eller bli cykelbud.

I en fabrik var maskinerna den stora kostnaden för ägaren och lönerna den mindre. Det innebar att arbetsgivaren kunde acceptera förhållandevis höga löner, de är ändå inte den stora utgiften.

I tjänstesektorn är det tvärtom. Visst kan man spara genom tekniska förbättringar men det är personalen som är den stora kostnaden. Det betyder att det är särskilt viktigt för företag i servicenäringen att hålla nere lönekostnaderna och utnyttja arbetskraften maximalt.

Adam får 70 kronor i timmen plus 20 kronor per leverans på vardagar. Under helgerna, från klockan 17 på fredagen tills restaurangerna stänger på söndagen, arbetar Foodoras cykelbud enbart på provision, 75 kronor per order.

I branschen kallas cykelbuden inte cykelbud utan leverantörer, partners eller riders.

En bra cyklist kan klara fyra–fem leveranser på en timme, fast då ska han, det är oftast en han, cykla fort, hitta rätt och ha flyt med adresserna. Det får inte vara för långt till restaurangen där maten tillagas, eller för långt mellan restaurangen och kunden. Ju snabbare du cyklar, desto fler leveranser och desto mer pengar till dig.

För att egga sina partners/leverantörer/riders producerar Foodora statistik en gång i veckan. Varje cykelbud får veta sin genomsnittshastighet, leveranser per timme och det antal leveranser han gjort. Så uppkommer en tävlan mellan medarbetarna: vem tar flest order, vem är snabbast?

På sin hemsida skriver Foodora att medarbetarna ska vara flexibla och stresståliga. Där beskrivs arbetet också som ”gratis träning”. (Fast cyklarna är budens egna och de står själva för reparationer och underhåll.)

För de flesta är det nog ett påhugg under studierna eller innan man vet vad man vill arbeta med.

Men inte för alla.

Adam har levt i Sverige i sex år. Han arbetar ungefär fyra timmar per dag åt Foodora. Han tjänar 10 000 kronor i månaden efter skatt. Dessutom har han en heltidstjänst som vaktmästare på ett konferensföretag. Där arbetar han åtta timmar per dag och får 14 000 kronor i månaden efter skatt.

Inte mer?
– Jag får heller inte semester eller sjukersättning.

Han är rädd för att få sparken om han klagar. Så han gnetar på, tolv timmar om dagen med två arbetsgivare, och hoppas att det blir bättre när han når sitt stora mål, svenskt medborgarskap.

Att ha två eller fler arbeten för att få ekonomin att gå ihop är något vi brukar förknippa med amerikansk arbetsmarknad. Men det är heller inget sensationellt i Sverige.

Sanne Oredsson, 25, i Kristianstad är en föredömlig medborgare som startade ett eget företag efter gymnasiet. Hon hyrde in sig i en salong där hon inte bara var frisör utan också tog hand om kundernas naglar. Men det finns gott om frisörer i Kristianstad och det var svårt att få verksamheten att gå ihop. Så Sanne jobbade extra inom vården. Hon skötte arbetet på salongen, for hem, åt, sov lite, åkte till äldreboendet där hon gick på nattskiftet.

Hon höll på i två år. Sista året kunde hon ta ut 2 000 kronor i månaden på det egna företaget.

I längden gick det naturligtvis inte att leva så, det tärde för mycket både fysiskt och psykiskt. Hon satsade allt på det egna företaget och ändrade inriktning till renodlad nagelsalong.

När inte det gick heller började Sanne arbeta som vikarie i en butik. Hon trivs med arbetet och lönen är bra. Problemet är att det inte finns några fasta timmar. Sanne kallas in när det behövs, till exempel lönehelger eller när barnbidragen betalas ut. Då handlar folk mer.

Sanne rings in, får skriva kontrakt för den dag hon ska arbeta, ett exemplar till företaget, ett till facket, ett till lönekontoret och ett till Sanne. När hon går hem är hon tekniskt sett arbetslös igen, men hon har inte kvalificerat sig för arbetslöshetsersättning. Då måste man ha arbetat minst 20 timmar i veckan i sex månader.

Så Sanne har inte kvalificerat sig. Tror hon.

– Jag har ju inget schema att visa upp och jag har inte haft tid att gå igenom alla kontrakt.

Förra veckan arbetade hon två pass. Denna vecka har hon inte fått något. Hon vet inte när hon ska arbeta nästa gång men hoppas få rycka in hela sommaren, ”det gäller att passa på när jobben finns”.

Sanne har funderat på att försöka hitta ett jobb till. Problemet är då att hon inte kan vara tillgänglig hela tiden. Hon fruktar att hon blir mindre attraktiv.

Så blir arbetet det allt överskuggande för den som inte har. Du fjättras vid ett jobb som inte finns. Man tänker på jobbet hela tiden, tittar i telefonen – har de messat? –, vågar inte boka något som kostar pengar – om man kallas in just de timmarna och inte får lämna tillbaka biljetten –, och varje månad blir en kamp för att få tillvaron att gå runt.

Erik Strand, 28, arbetar på en stormarknad i Linköping. Han började med tolv fasta timmar i veckan och har nu 30. Ibland får han hoppa in som ledare vid kassorna och då ingår att ringa in personal. Det är besvärligt. I snitt måste Erik ringa 15 samtal för att få napp om det behövs folk samma dag. Många säger nej till att hoppa in på korta pass, tre timmar till exempel, för de hoppas att få ett längre, kanske rentav åtta timmar.

Erik har kommit på ett knep. Efter tio–femton bomsamtal tar han fram personallistorna och ser vilka som har arbetat tio dagar i sträck – då kan de jobba en elfte också, de är uppe i varv.

Företaget lägger bemanningen så att behovet fylls till 90 procent. Då går det runt. Problemet är att om någon oväntat faller bort, då går organisationen i baklås. (Minns Gabriella som satt och grät i personalrummet.)

Innan Erik började på stormarknaden arbetade han på McDonalds. Även där fick personalen börja med enstaka timmar för att arbeta sig upp. Efter sex år kom Erik upp i 25 timmar i veckan.

Det var hans första arbete. Han förstod inte att 25 timmar i veckan inte var det normala. Han jobbade på ett fritis också, 15 timmar i veckan, och kom på så sätt upp i en vanlig arbetsvecka.

Nu är Erik aktiv i facket på stormarknaden och vice klubbordförande. Genom facket har han fått lära sig vad en anställd har rätt att förvänta sig, och vilka skyldigheter han har. Det låter som rena 1800–talet, som om delar av samhället har återgått till ett stadium innan de starka fackföreningarna fanns, och innan jämställdhet blev ett allmänt ideal.

Det mest slående är att dessa unga människor är ställda på vänt.

De kommer inte igång med sina liv. De är vuxna men ändå inte. Det enda säkra i deras tillvaro är osäkerheten.

Fotnot: Adam är ett fingerat namn.

Reporter